Jesper Larsson
@avadeaux
Vill förstå hur allt funkar, och helst att du förstår det också. Mer intresserad än bekymrad. Består som alla andra av 60% vatten och 40% smuts. Finns även som @avadeaux@mastodonsweden.se:
Jag fattar inte riktigt det här, köttbullar fast det är pulver i en påse. Ska man tillsätta Hackfleisch själv? Inte mycket till halvfabrikat då.
Lyssnar på en historiepodd där historiker uttalar Tarquinius Superbus som ”superbuss”. Huvudet sprängt.
Jag förutsätter att ”The Odyssey” har Homer som berättarröst. Skandal annars!
Din post har har dykt upp några gånger i mitt flöde nu och jag tror varje gång att det är den här. Inte för att jag lyssnat på den skivan – det tog ett bra tag efter den innan Beastie Boys hamnade på radarn för sådant som kunde vara intressant för mig – men bilden är ändå välbekant.
Vad kallar ni en sån här filur då? En av favoritfixpunkterna i min balkongutsikt.
En gång ringde Musik & konst efter flera år och berättade odramatiskt att den här skivan jag beställt nu hade kommit. Etiketten hade gått i konkurs och sedan köpts upp av ett nytt bolag som börjat pressa den. Jag hade ganska mycket slutat intressera mig för sådan musik men jag blev glad ändå.
Hm, vad säger hon egentligen här… Jag har svårt att tolka det på annat sätt än att hon menar att granskarna är dåliga eftersom de inte kunde hitta de mer komprometterande saker som finns om statsministern.
Min favoritbild, eftersom huset med de franska balkongerna i bakgrunden är där jag bor. Jag tänker på Blondie varje gång jag går på trottoaren i hörnet där de stod.
Ibland när månen syns tydligt när det är ljust (fotot gör den icke rättvisa) tänker jag på Paul Austers roman Moon Palace. Jag minns nästintill ingenting av den men i alla fall, jag kommer att tänka på dess existens.
Jag fick aldrig tag på fortsättningen efter den här klipphängaren, vilket jag nu vet berodde på att Red Clown slutade sin utgivning just där 1975, och Atlantic som började sin utgivning 1978 hoppade över 35 amerikanska nummer.
Koltrast, svår att få syn på och svårare att fota, men dess oändligt varierade solosång är lätt att höra och njuta av.
Jag undrar hur långt det ska gå innan trenden vänder med att uniformspersonal hänger på sig allt mer utrustning. Snart har de överträffat alla parodier. Hur står det till med tröghetsmomentet egentligen – är det inte bra att kunna ändra riktning någon gång ibland?
Den här finns ju också: Helsing Force. Intressant att det verkar finnas pariserhjul på båda bilderna.
Jag har aldrig riktigt greppat det där med när månen syns. Där är är den, tydlig, om än svårfångad på bild. Förvisso är klockan 20:18 (soltid, 21:18 sommartid), men det känns som dag. Är det att solen står lägre än månen som gör det? På vintern kan det ju vara vid 15–16-tiden.
Lillflickan försenad till middagen, så jag fick fixa ny drink. Tänkte gin men blev distraherad och råkade hälla upp whiskyn från tidigare, så fick tänka om. Inspirerad av @ulfons.bsky.social valde jag Chartreuse, med Blossa 25 som moderator och Bostton Bittahs. Också ovanligt lyckat! #drinkklubben
Redan nästan urdrucken innan jag tog fotot, då jag inte förursåg att det skulle bli så bra, men jag vill anteckna detta! 5cl skotsk whisky, 3cl orange vin, 1cl punsch, 1,5 pipettmått Bittermens Hopped Grapefruit, rörd med is. Välbalanserad och med angenäm bitterhet. #drinkklubben
Begravningen är för de efterlevande, det är inte min sak hur de vill eller behöver manifestera min död. Jag tänker på när Bond slänger Mathis kropp i en sopcontainer med motiveringen ”He wouldn’t care.” Det skulle inte jag heller, om det vore så ni fann lämpligt att göra.
När Frank Miller hittade på den här efterkonstruktionen till förklaring i The Dark Knight Returns hade det gått drygt 20 år sedan Carmine Infantino lagt till den gula bakgrunden i märket. Nu är det 40 år sedan det här numret kom ut – som vanligt lite svindlande med kulturella tidsjämförelser.
Wolframs tankar där fick mig att tänka på Lars Gustafssons ”Det sällsamma djuret från norr”, som haft ett enormt inflytande på mig alltsedan jag läste den för första gången i 20-årsåldern, och jag skannade ett par sidor. (Det var egentligen det jag ville komma fram till.)
Sådär! Volymen som innehåller den sista Spindelmannenserien som Red Clown gav ut på svenska (som jag läste som barn) och numren jag aldrig läst i det saknade glappet mellan Red Clowns och Atlantics utgivning. Mitt kulturliv blir alltmer komplett.
Jag kommer att tänka på spindelmördaren (Spider-Man #105, på svenska i nummer 8/1975).