I mina omgivningar finns inga vilda blåklockor. Förmodligen kom de med några plantor från Halland för många år sedan. Jag blir lika glad varje år de kommer tillbaka på en liten del av miniängen.

2020 började jag återerövra min trädgård. I år blev det ork för ca 2x2 meter köksland. Området för bärbuskar, rabarber, köksväxter och örter är ca 3x8 m men består mest av frösådda vårlökar, perenner och örter som fick ta över när orken inte fanns. Orka gräva och vattna med kanna är fantastiskt.

Redan titeln signalerar formuleringar värda att läsa flera gånger. ”Vi har kommit till en brytpunkt där kapitalismen ödelägger mer än den skapar. Den västliga civilisationen har blivit som den mytiska ormen Ouroboros. Den avbildas vanligtvis som ett hjul eftersom den äter sin egen svans.”

Siri Hustvedt och Paul Auster är två författare jag uppskattar mycket. Siri skriver under sin sorgeprocess. Boken beskriver ett långt gemensamt liv och tankar som väcks efter Pauls död. Den stannar inte vid det privata utan blickar ut i en tid där presidentens namn knappt går att ta i sin mun.

När man ser och hör vad som trivs i oreganon är det lättare att stå ut med att den sprider sig hämningslöst.

Jag har inte odlat tomater på åratal. Förra året köpte jag tre plantor med smaklösa tomater. I år har jag frösått. Tre i kruka, två vid en förrådsvägg. Plantorna blev rangliga och solen brände bladen när de kom ut. Egen kompostjord och guldvatten har verkligen gjort susen.

Krusbärsbusken dignade av bär längs med varje gren. Jag tänkte mig ännu större skörd än förra året. Istället ingenting. Även ett bär som ser fint ut smakar unket. Hade det hjälpt om busken fått vatten innan värmen kom? Någon gillar dem på marken, de har minskat i antal. Hos grannen likadant.

Tre små idegranar fixade under morgonen. Tre stora, vida återstår. Dem har jag kämpat med några år för att få ner till en storlek där jag når från alla håll när jag står på marken. Jag ska helst inte stå på en stege …

Jag sätter mig oftast så att jag ser så lite som möjligt av den lilla gräsmatta jag trots allt har. Om man gillar trädgårdsarbete flera timmar i veckan så är det en lisa för själen. Det gör det lättare att inte stå helt passiv inför världens elände.

Någon i grannskapet har backtimjan som tagit sig in i vår gräsmatta. Utan gödsel och med lätt rensning har den fått breda ut sig alltmer och klättra ut på plattgången fram till huset. En vecka mellan bilderna.

Jag har en del rosa malva i trädgården och någon enstaka vit. De vita förökar sig dåligt och återkommer sällan på samma plats. Den här är faktiskt inte helt vit även om det rosa knappt är förnimbart.

Det är så förbaskat trist i värmen. Jag vill klippa ner en massa avblommat och fortsätta bygga på komposthögen närmast. Den intill har jag täckt med lite nytt efter att ha lagt ut kompostjord i trädgårdslandet. Den längst bort ska tömmas i höst och byggas upp med det som finns i övriga högar.

Vi har haft vår trädgård sedan 1979. Den stora blåklockan i blått och vitt fanns då som ogräs i vinbärsbuskarna. Så småningom lät jag dem fröså sig allt mer vilt. Nu finns de i hela trädgården och jag klipper ner det mesta när blomningen avtar. Vita sparar jag en del för att få fler.

Tur att jag är morgonpigg och kunde njuta av morgonluften 7-9.30. Jag älskar rosor men klarar inte taggar. Den här är jag dock rädd om. För 30 år sedan hade äldste sonen prao på Skåneplantor och fick med sig några svaga plantor som kasserats. Lite rosgödsel och den stortrivs intill ormhasseln.

Kommer ni ihåg för drygt 30 år sedan när vita plastmöbler var populära? De här vårdar vi ömt nu när vi inte orkar lyfta tungt längre. Vi funderade också på att byta ut en gång i tiden men sansade oss. För mig är det en form av miljötänk.

Grannens hängbjörk är full av insekter. Vad kan det vara? @axelvoldbarr.bsky.social @wahlgrenniclas.bsky.social kan kanske hjälpa mig?

Ett foto har svårt att förmedla hur fantastisk trädgården är just nu. Här sparkade sönerna fotboll en gång i tiden innan äldste sonen som 15-åring grävde en rund rabatt mitt i gräsmattan åt mig. En oval rabatt tillkom några år senare. Jag fotar vid ett träd där rabatten utökats efter hand.

En 8-årings nyfikenhet har fått mig att läsa på om eldlusen, en eldskinnbagge. I min söderrabatt kommer de fram ur små håligheter när solen skiner.

Vackert med vita blommor i det röda. Den vita plantan klipper jag bort efter blomningen. Schersminen kommer säkert tillbaka precis som den gjort förr. Så länge den inte dominerar prakttryn är det bara vackert.

Det dyker alltid upp små plättar där växtlighet försvunnit eller något var tvunget att tas bort. Ofta låter jag dem vara och väntar och ser. Ibland tar det en evighet innan något dyker upp som här. Hit har jag nu flyttat små fröplantor av mattram.

Om den blommar nu och liknar den här är det paradisbuske.

Några är redan igång med sina elektriska häcksaxar. Med olika buskar längs tomten är det mycket finare att gallra varje enskild buske. Ibland måste något tas ner vid basen utan att frodigheten påverkas alltför negativt. Perenner och lökar trivs. Hyfsat lätt att ta bort oönskad växtlighet under.

Vildtulpanerna håller på att blomma ut. I en dunge en bit bort sitter göken och gal. I en dryg vecka har den vackra tonen förgyllt både morgon- och kvällspromenader.

Mycket läsvärd. Gelin lyckas med konststycket att leverera många bistra sanningar och samtidigt förmedla positiva berättelser. Det får mig att känna hopp.

En dryg vecka tog det att läsa. Inte för att boken är dålig utan för den outhärdliga, koloniala rasismen. Som en känga upp i ansiktet, omöjlig att värja sig mot. Det otäcka att absolut ingenting har blivit bättre. Enbart civilisationens fernissa som under en tid legat som ett lager och dolde.

I somras stod här tre små buxbomsklot angripna av buxbomsmott som jag sågat ner. Fördelen med att inte orka gräva upp rötterna är att gamla lökar och fröer får utrymme och snabbt fyller utrymmet.

Det fina med en ganska frisläppt trädgård är att gå runt och upptäcka små förändringar över tid. Att ta in en liten bit i taget. Jag har aldrig satt en lök i gräsmattan men kan glädja mig åt att några arter dykt upp. Krokusarna trivs bättre i gräsmattan än i rabatten där de ursprungligen sattes.

Måste varit ovanligt lätt eftersom jag klarade utan ledtrådar.

Fabrizio Gatti, italiensk journalist har skrivit en roman om flyktingar i Syrien. Den bygger på händelser oktober 2013 då en båt förliste utanför Lampedusa. Jaget i boken växer i mammans mage. Boken är gripande och visar med vilken oförsonlighet flyktingar behandlas.

Jag blir faktiskt förvånad över min otroliga ilska under läsningen. Min besvikelse över vad det blivit av socialdemokratin startade långt tidigare, men med Göran Persson och kretsen kring honom tappade jag det sista förtroendet. Borgerligheten förde den politik man kunde förvänta sig.